BULGARIEN

Otroligt nog och mot all förmodan så är jag och Serena numera på europeisk mark. Igår korsade vi gränsen mellan Turkiet och Bulgarien vid Leshovo. Det gick relativt problemfritt vilket var mer än jag förväntade mig med tanke på att det är EU, men gränsvakterna ringde några telefonsamtal, kopierade pass och hälsointyg, tog foton och frågade om de kunde få rida Serena medan vi väntade på tillstånd att passera. Och efter knappt en 20 minuter var vi på vag mot Elhovo, vårt första stopp.

Resan hittills har varit lugn och mycket trevlig. Bulgarien är ett fantastiskt vackert land, naturen är I princip orörd och det finns knappt ett stängsel så långt ögat kan nå. Allt är öppet och allt vandrar omkring I frihet – kor, far, getter, hastar...
For en gångs skull sa kunde jag och Serena hålla oss ifrån trafikerade vägar och red I naturen över kullar och fält.
Gräs upp till magen är en underbar känsla efter all sandig öken och steniga berg.

Från Elhovo fortsätter vi med hästtransport (lite lyx har vi förtjänat, anser jag) över bergen till Sevlievo. Därifrån är det en två till tre dagars ritt till Rumänien. Och sen är vi halvvägs hem.

TURKIET

-Turkiet-

Jag närmade mig gränsen mellan Syrien och Turkiet med oro. Det skulle bli vår första gränsövergång och jag visste inte riktigt vad jag borde förvänta mig. Dessutom så hade jag blivit varnad av alla jag mötte längs vägen att Turkiet var farligt och att jag skulle vara jätteförsiktig och helst sova med två öppna ögon.

All oro visade sig vara i onödan. Gränsövergången var en dans på rosor, och folket jag mötte längs vägen var otroligt trevliga. Från gränsen red vi i en dag till Antakya, därifrån hämtade en hästtransport organiserad av Turkiska Jockeyklubben oss och körde oss till Istanbul. Färden var en 20 timmar lang mardröm.
Förarna hade bråttom hem, sa de gasade på I hundra kilometer i timmen over byvägar och gupp och ignorerade alla mina bankningar att de skulle sakta ner. (Jag åkte bak med Serena och sov bredvid henne I höet.) När vi väl kommit fram till Istanbul så hade hon förlorat väldigt mycket I vikt och var totalt utmattad, då de inte hade gett henne en chans att vila längs vägen. 620 euro fick jag betala for äran.

I Istanbul stannade vi sa en vecka. Vi fick bo vid kapplöpningsbanan på inbjudan av den Turkiska Jockeyklubben och Serena återhämtade sig fort. Hon fick nya skor av en professionell hovslagare och blev grundligt undersökt av deras veterinär. Själv ägnade jag mig åt att turista lite och se staden, och jag måste erkänna att Istanbul är den vackraste stad jag sett. Det låter som en klyscha, men här möts verkligen öst och väst I en otrolig unik blandning av Starbucks och Hagia Sofia.

Men Europa väntar. Vi kan inte stanna.

VECKA 1 - Från Damaskus till Warszava till häst!

Det är otroligt hur snabbt man vänjer sig vid att resa. För knappt en vecka sedan lämnade jag och Serena ett dammigt och disigt Damaskus bakom oss och började våran resa upp i bergen kring Saydnaia och Maaloula, och redan nu känns det omöjligt att återvända. Det gamla livet lockar inte längre annat än med minnen, framtiden ligger nu norrut.Jag och Serena har ridit över berg och dalar, korsat sten- och sandöken, ridit i storstäder och langs med hög trafikerade motorvägar. Vi har rest i ungefär 50 kilometer varje dag, ca 10-12 timmar. 50+ gradig hetta inget ovanligt, brist pa vatten och mat vidsträckt. Det är under sådana omständigheter som den äkta Arabhästen, uppfödd och uppvuxen hos Beduinerna i öknen, visar sin sanna styrka. Serena har under resans gång inte uppvisat några tecken på vare sig fysisk eller psykisk utmattning. Efter att ha halkat på motorvägen in till Damaskus med sina järnskor och blivit lyft på fötter av mig och tio andra män skakade hon bara på sig och fortsatte som om ingenting hänt. Efter att ha klättrat i berg och dalar i nio timmar hade hon kraft kvar att galoppera undan två motorcycklar som sköt på oss. Och det krävs snabbhet att springa ifrån motorcycklar.

Hon gick utan vatten i flera timmar då vi var tvungna att korsa ett ökenområde, klättrade utan att tveka uppfor en 60-graders stenig sluttning for att undkomma under ytterligare en motorcyckeljakt och stannade inte ens till efter att ha snubblat på en grusväg och slagit knäna och mulen blodig. Jag var tvungen att be henne göra halt.

Vi har nu via diverse irrvägar kommit fram till Aleppo. Efter att Serena snubblat och gjort sig illa bestämde jag mig for att ringa efter en transport som skulle ta oss de sista kilometerna till Hama, for att skona henne sa mycket som möjligt. I Hama stannade vi så i två dagar och tre nätter for att hon skulle återhämta sig. Vi fick bo hos AbuDarwish Al-Khani och hans familj. Abu Darwish ar en vida känd Arabhast expert och en mycket god man av det gamla slaget. Nog för att jag fick bära klänning och täcka haret hos honom, men hans familj välkomnade mig med öppna armar och jag njöt av tiden hos dem. Abu Darwish grät till och med då det var dags for mig och Serena att fortsatta våran resa, han bedyrade att jag hade blivit som en dotter för honom.

FRÅN DAMASKUS TILL WARSZAVA TILL HÄST!!

FRÅN DAMASKUS TILL WARSZAVA PÅ HÄSTRYGGEN!

Min häst Serena och jag har varit tillsammans i över åtta år nu. Jag fick henne efter att jag vid elva års ålder flyttat till Damaskus med min mamma, mycket oväntat men inte desto mindre underbart. Serena är vad jag kallar en äkta Arab. Hon är uppfödd och uppvuxen hos Beduinerna i norra Syrien och en av de tåligaste och intelligentaste hästar jag någonsin mött. Hon och jag blev snabbt de bästa av vänner och jag tillbringade i stort sett all ledig tid med henne.

När jag efter några år blev tvungen att flytta tillbaka till Sverige stannade hon i min ägo och jag reste ner för att hälsa på henne två gånger om året. Under tiden hann jag emellertid bli vuxen och fick själv axla ansvaret för min häst. För att försörja henne och i andra hand även mig själv började jag jobba, bland annat som journalist och fotograf , och i september förra året flyttade jag ner till Damaskus för att äntligen få vara tillsammans med Serena igen. Men realiteten hinner alltid ikapp en till slut, och det har nu blivit dags för en ordentlig utbildning. Förhoppningsvis barndomsdrömmen veterinärmedicin.

I äventyrets och dokumentärjournalistikens tecken därför, samt även av det mer jordnära skälet att flytta både mig och hästen till Europa där de bästa universiteten finns, ska jag och Serena korsa Levanten, Anatolien, Balkan och Östeuropa och sammanlagt runt 3000 km i sommar. Vår resa kommer att börja i Damaskus och sluta i Warszawa. Vi kommer att sova under bar himmel alternativt hysa in oss hos lokalbefolkning längs vägen. Galoppera över ökensand och öppna fält och klappra tänder i nattens kyla. Njuta av andäktiga vyer och klafsa igenom lera och över stenar. Utforska de Transsylvaniska skogarna och klättra i de Turkiska bergen. En resa på den skalan kräver naturligtvis noggranna förberedelser. Det är trots allt Serenas och min fysiska och psykiska hälsa det gäller.

Till att börja med kompliceras saken något av det faktum att vi reser ensamma. Varken jag eller Serena har någon tidigare erfarenhet av resor av den kalibern, vilket bådar väl för katastrofer, men lyckligtvis får vi hjälp och stöd av mer erfarna ryttare. The Long Riders' Guild, en organisation vars enda kriterium för medlemskap är att man har ridit mer än 1600 km vid ett och samma tillfälle, ger oss praktiska tips och råd. Med hjälp av vänner och bekanta försöker jag skapa ett kontaktnät längs med vår planerade rutt, så att det finns någon att ringa om olyckan skulle vara framme. Och Mountain Horse sponsrar mig med ridutrustning som förhoppningsvis kommer att mildra de extrema förhållandena något.

Resan till ära har en ny sadel införskaffats, specialtillverkad i Frankrike av Sellerie Malibaud och anpassad för just långritter, liksom sovsäck, sadelväskor och annan grundutrustning. Då allt kommer att bäras av Serena har jag minimerat packningen rejält och tar med mig endast det jag bedömer vara absolut nödvändigt. Annat kan alltid inhandlas längs vägen. Det finns affärer i Europa.

Det är tänkt att vi ska påbörja vår resa i mitten av maj. Enligt de preliminära uträkningarna så kommer den att vara i runt tre månader, med marginal för försening på grund av oförutsägbara händelser. Vi kommer att rida i fem dagar och sedan vila i två för att återhämta och omorganisera oss. Vi ger oss av i gryningen och fortsätter fram till tidig eftermiddag, med en tio minuters betesrast för Serena varje timme. Trots att resan tekniskt definieras som "ritt" kommer jag till stor del att gå till fots för att underlätta för Serena så mycket som möjligt.Vår resa kommer att ta oss igenom Turkiet, Bulgarien, Rumänien, Ungern, och Slovakien. Alla dessa länders ambassader har kontaktats och förvarnats. Jag har förhört mig om de dokument som måste uppvisas vid gränserna och är i full gång att skaffa fram alla tillstånd. Det är många bestämmelser som måste tas hänsyn till och mycket att hålla reda på. Naturligtvis är varje lands regler olika.

Under resans gång kommer jag att föra en någorlunda regelbunden resedagbok här på Mountain Horse webbsida, där jag berättar om mina och Serenas äventyr och missöden längs vägen. Jag kommer även att lägga upp bilder från resan. Ni kommer att kunna följa våra strapatser och segrar, och förhoppningsvis bli inspirerade att våga följa era egna drömmar. Eller att välja den smarta vägen och stanna hemma i soffan där det är bekvämt och säkert.

Vilket som.

/ Renate Larsen