måndag 20 augusti 2007

RUMÄNIEN

-- RUMÄNIEN --
I Sevlievo i Bulgarien stannade vi i en vecka hos Alexander Tonev i hans stall. I utbyte mot lite hjälp med hästarna erbjöd han sig att köra oss över Karpaterna med sin hästtransport så att vi skulle slippa ritten över de höga, mördande bergen. Jag skulle bara behöva betala för bensinen. Det tackade jag inte nej till, och en vecka senare red vi redan i det legendomspunna Transylvanien.
Regionen är allt den framställs att vara, utom vampyrinfesterad.
Under min tvåveckors vistelse här har jag inte träffat på en enda, och det trots många och långa ritter under månljusa nätter. Lite besviken är jag allt, men jag har inte så mycket tid att tänka på det. Under vår första dag i regionen hade Serena och jag turen att träffa på ett ungt tyskt par i byn Soala, nånstans i närheten av staden Medias, som har ett stall om 13 hästar. Vi fattade ömsesidigt tycke för varandra, och de frågade om jag inte kunde stanna i några veckor och hjälpa till med att sköta gården och träna hästarna, då de just nu har väldigt mycket att göra och väldigt lite tid att göra det på. I utbyte så ska Gerth, familjefadern, köra oss ända till Satu Mare och den Ungerska gränsen. Efter en kort konsultation med Serena så tackade jag ja även till det erbjudandet.
Och vilka två veckor det har varit var! Upp vid åtta, mocka stall. Sju boxar och ett utestall för nio hästar. Kasta ner hö från höloftet, fodra, sopa, putsa, till och från rida lite och träna deras unghingst i markarbete. Fodra igen, ge ridlektioner, köra skottkärror med spån fram och tillbaka. Sedan jaga getter över alla Siebenbürgens berg och kullar, hugga ner gigantiska plantor och mata grisarna med de, laga staket. Däremellan se till den egna hästen, som får traska omkring lös på gården och beta gräs och vara nyfiken. Den omänskliga hettan har följt efter mig ända från Syrien, så det blir till att ränna omkring (och rida, för den delen) barfota i tröja och uppkavlade pyjamasbyxor. Precis som proffsen.
Först om kvällarna får jag lite tid till mig själv. Lagom med den nedgående solen sitter jag upp på Serena och rider ut i det Transylvanska landskapet, upp på de gräsklädda, böljande kullarna, genom de dunkla lövskogarna, galopperar över öppna fält bredvid kor och vattenbufflar (ja!) ända tills månen har tittat fram och allt blivit spöklikt tyst. Då stannar vi upp ett tag, lyssnar på den Transylvanska natten. Sedan vänder vi sakta hem igen. Dracula dök inte upp den natten heller...

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida