tisdag 3 juli 2007

VECKA 1 - Från Damaskus till Warszava till häst!

Det är otroligt hur snabbt man vänjer sig vid att resa. För knappt en vecka sedan lämnade jag och Serena ett dammigt och disigt Damaskus bakom oss och började våran resa upp i bergen kring Saydnaia och Maaloula, och redan nu känns det omöjligt att återvända. Det gamla livet lockar inte längre annat än med minnen, framtiden ligger nu norrut.Jag och Serena har ridit över berg och dalar, korsat sten- och sandöken, ridit i storstäder och langs med hög trafikerade motorvägar. Vi har rest i ungefär 50 kilometer varje dag, ca 10-12 timmar. 50+ gradig hetta inget ovanligt, brist pa vatten och mat vidsträckt. Det är under sådana omständigheter som den äkta Arabhästen, uppfödd och uppvuxen hos Beduinerna i öknen, visar sin sanna styrka. Serena har under resans gång inte uppvisat några tecken på vare sig fysisk eller psykisk utmattning. Efter att ha halkat på motorvägen in till Damaskus med sina järnskor och blivit lyft på fötter av mig och tio andra män skakade hon bara på sig och fortsatte som om ingenting hänt. Efter att ha klättrat i berg och dalar i nio timmar hade hon kraft kvar att galoppera undan två motorcycklar som sköt på oss. Och det krävs snabbhet att springa ifrån motorcycklar.

Hon gick utan vatten i flera timmar då vi var tvungna att korsa ett ökenområde, klättrade utan att tveka uppfor en 60-graders stenig sluttning for att undkomma under ytterligare en motorcyckeljakt och stannade inte ens till efter att ha snubblat på en grusväg och slagit knäna och mulen blodig. Jag var tvungen att be henne göra halt.


Vi har nu via diverse irrvägar kommit fram till Aleppo. Efter att Serena snubblat och gjort sig illa bestämde jag mig for att ringa efter en transport som skulle ta oss de sista kilometerna till Hama, for att skona henne sa mycket som möjligt. I Hama stannade vi så i två dagar och tre nätter for att hon skulle återhämta sig. Vi fick bo hos AbuDarwish Al-Khani och hans familj. Abu Darwish ar en vida känd Arabhast expert och en mycket god man av det gamla slaget. Nog för att jag fick bära klänning och täcka haret hos honom, men hans familj välkomnade mig med öppna armar och jag njöt av tiden hos dem. Abu Darwish grät till och med då det var dags for mig och Serena att fortsatta våran resa, han bedyrade att jag hade blivit som en dotter för honom.











0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida