TURKIET

-Turkiet-

Jag närmade mig gränsen mellan Syrien och Turkiet med oro. Det skulle bli vår första gränsövergång och jag visste inte riktigt vad jag borde förvänta mig. Dessutom så hade jag blivit varnad av alla jag mötte längs vägen att Turkiet var farligt och att jag skulle vara jätteförsiktig och helst sova med två öppna ögon.

All oro visade sig vara i onödan. Gränsövergången var en dans på rosor, och folket jag mötte längs vägen var otroligt trevliga. Från gränsen red vi i en dag till Antakya, därifrån hämtade en hästtransport organiserad av Turkiska Jockeyklubben oss och körde oss till Istanbul. Färden var en 20 timmar lang mardröm.
Förarna hade bråttom hem, sa de gasade på I hundra kilometer i timmen over byvägar och gupp och ignorerade alla mina bankningar att de skulle sakta ner. (Jag åkte bak med Serena och sov bredvid henne I höet.) När vi väl kommit fram till Istanbul så hade hon förlorat väldigt mycket I vikt och var totalt utmattad, då de inte hade gett henne en chans att vila längs vägen. 620 euro fick jag betala for äran.

I Istanbul stannade vi sa en vecka. Vi fick bo vid kapplöpningsbanan på inbjudan av den Turkiska Jockeyklubben och Serena återhämtade sig fort. Hon fick nya skor av en professionell hovslagare och blev grundligt undersökt av deras veterinär. Själv ägnade jag mig åt att turista lite och se staden, och jag måste erkänna att Istanbul är den vackraste stad jag sett. Det låter som en klyscha, men här möts verkligen öst och väst I en otrolig unik blandning av Starbucks och Hagia Sofia.

Men Europa väntar. Vi kan inte stanna.