POLEN

-- POLEN --

Vi närmade oss Polska gränsen i ett ordentligt oväder. Vädret i bergen är ju känt för att vara nyckfullt, men nånstans får väl gränsen lov att gå. När en blixt slår ner 300 meter från där man står med sin järnbeskodda häst är det inte roligt längre.
Som tur var så blev vi inget annat än väldigt blöta, och korsade över till Polsk mark i levande skick. Gränsvakten började lite misstänksamt fråga var vi kom ifrån, men blev visst så förvirrad av alla platser och länder att han till slut glömde be om pass och dokument. Smålustigt.

Jag hade med en rejäl dos tur, lite god vilja från familijens håll och ett förmånligt lån på 1700 euro lyckats organisera en hästtransport som skulle komma och hämta oss från staden Dukla och köra oss till Stockholm. När jag ringde och berättade den glada nyheten för min mormor började hon gråta i telefonen och bedyrade hur glad hon var att jag äntligen skulle studera. Alla komplikationer och planändringar till trots så visste jag då att jag hade fattat rätt beslut.

Fem dagar till fick vi vandra, i allt långsammar takt ju tröttare vi blev och ju mer jag började vänja mig vid tanken på att äntligen få sova i egen säng och vila ut. Hästtransportören, Tomasz Bucki, hämtade oss den 13. augusti i byn Nadole utanför staden Dukla. Jag lastade in Serena i transporten. Hon började otåligt skrapa med hoven - hon har aldrig riktigt fallit för de slutna västerländska transporterna, utan föredrar att stå på ett öppet flak och titta runt. Jag gav henne en trave luzern som jag klippt åt henne samma morgon och lovade att det här skulle bli sista resan på ett långt tag. Nu ska vi hem och vila.