UNGERN

-- UNGERN --
Gerth skjutsade oss precis som avtalat till Satu Mare vid gränsen mellan Rumänien och Ungern. Därifrån red vi vidare i ensamhet igen, osäkra på vad som komma skulle. I östra Ungern är det i och för sig slättland och mycket lättframkomligt, men det var språket som orade mig mest. I Turkiet klarade jag mig med Arabiska, i Bulgarien med Polska och i Transylvanien med Tyska.
Men i Ungern? Ja du.

Första utmaningen kom redan nån halvtimme efter att vi korsat gränsen, då jag vid ett rastställe försökte gestikulera mig fram till en hink vatten åt Serena. Efter lite om och men så gick buskapet fram och Serena fick dricka sig otörstig, varpå vi fortsatte i enlighet med mitt lilla karturklipp som är ungefär 15 cm x 20 cm och visar västra Rumänien, Ungern, Slovakien och södra Polen. Inte världens mest detaljerade karta, men riktningarna kan jag åtminstone utröna.

Vistelsen i Ungerna var en genomgående trevlig upplevelse, om man bortser från regnstormen som blötte ner oss ända in till märgen på vår första morgon i landet. Maten var god, folket vänliga och öppna trots språkförbistringar. Vi hade nånstans att sova och nånting att äta varje natt. Tyvärr så fanns det inte en enda affär utmed min rutt som sålde passande film till min kamera, så minnena finns endast att beskåda i mitt huvud.